Ponnyexpressen – del 2

William Russel, mannen med en dröm om ett snabbare sätt för post att färdas, hade idén för detta klar i huvudet och behövde bara hjälpen för att sätta det i verket. Nycken till hans snabba leveranssystem var att kunna vara ett system av hundratals stationer efter vägen där utvilade hästar och ryttare skulle finnas tillgängliga hela tiden efter den nästan 300 mil långa vägen. Spåret började i St. Joseph, Missouri, följde floderna Platte och Sweetwater och korsade klippiga bergen via den södra passagen till Salt Lake City. Därifrån korsade ryttarna öknarna i Utah och Nevada innan de red över Sierra Nevada bergen och tillslut landade i Kalifornien, allt detta på cirka tio dagar.

En låg vikt

För att uppnå denna dröm anställde man hundratals män som skulle sköta stationerna längs vägen där runt 400–500 hästar och cirka 80 ryttare skulle vänta på att byta av en trött kurir. Ryttarna själva var tvungna att vara små och fick inte väga mer än 55 kg, medan postväskan var tvungen att begränsas till max 20 kg. Allt som allt fick hela ekipaget med utrustning och så väga max 75kg så man skulle kunna hålla tiden. Kurirerna fick $25 per vecka, vilket idag motsvarar ungefär $640 dollar och bar en specifik utstyrsel. En röd skjorta och blå byxor kännetecknade dessa ryttare och till en början blåste de i ett mässingshorn som en signal för deras närmande av en station, men detta lades ner ganska fort så man upptäckte hur hovslagen gav mer än tillräckligt med ljud för att de skulle uppmärksammas.

Teknologin vinner

För att få ut den maximala effekten så placerades stationerna med ett mellanrum av 16–25 kilometer så ryttarna kunde byta häst, kurirerna själva fick byta av efter 120–160 kilometers ritt. Detta företag skapades med syfte att få ut en vinst, man hoppades även att Uncle Sam själv skulle vilja vara med att stödja projektet ekonomiskt. Detta hände dock inte och trots att Ponnyexpressen till en början tog hela $5 för endast 14 gram post, så förlorade företaget en hel del pengar på det. Med förlusterna kom det oundvikliga slutet, bara 19 månader efter dess början ersattes Ponnyexpressen med bättre teknologi. 1860, bara två månader efter Ponnyexpressens första tur, påbörjade the Pacific Telegraph Company i Nebraska och Overland Telegraph Company i Californien uppförandet av telegraflinjer som skulle sammankoppla öst- och västkusten med varandra. Den transkontinentala telegrafen var uppe och igång den 24 oktober 1861 och innebar slutet för Ponnyexpressen som lade ner sin verksamhet officiellt bara två dagar senare.

Otåligt samhälle

Hela idén med Ponnyexpressen var väldigt bra, men tidpunkten var tyvärr alldeles fel. Samhället utvecklas efter den teknologi man har och har man möjligheten att sända direkta meddelanden med hjälp av en telegraf så går självklart detta alternativ före en 10 dagar lång ridtur tvärs över landet. Idag skulle vi aldrig kunna tänka oss att vänta så länge för att få vår post och blir irriterade bara det tar någon enstaka dag för lång tid att få det. Detta så länge man inte beställer varor från lågprisföretag i Asien, då har vi ett större tålamod och kan vänta upp till en månad.