Sveriges posthistoria – del 1

En grupp professionella postfunktionärer bildades på 1670-talet, detta för att se till så posten nådde sin destination fortare. Dessa riggades med en jacka, två par läderbyxor och en häst, tack vare bestämmelser 1646 skulle postbefodran föras fram ”i galop och fyrsprång eller i fullt taaf”. Stockholm-Halmstad blev den allra första sträckan att trafikeras på detta sätt, anledningen till att man valde just denna sträcka berodde på utrikesposten vilken färdades här. Postbonden fick se till så både dräng och häst var redo när de kunde tänkas behövas, självklart resulterade detta i störningar på vardagsarbetet i skog och mark. Jordbruket och postbefordran hamnade därför i konflikt med varandra, en konflikt som blommade upp då och då. Man fick en del statliga bidrag för hästkostnaden och bonden kunde komma undan dagsverkena.

Mindre kunskapskrav

Postiljonerna, vilka dessa brevbärare kallades, fanns länge kvar i Postens organisation, titeln behöll de ända fram till 1970-talet. 1968 infördes dok en postnummerreform vilket gjorde att de förlorade en del av sin yrkesstolthet, den omfattande kunskapen om de distributionsvägar posten använde sig av ett placeringen av orterna var inte längre lika nödvändig. Med de två första siffrorna kunde man se till vilket postnummerområde brevet skulle till och de tre sista angav själva utdelningsadressen.

Nya färger

Krig och växlande administrationer under 1600-talets andra halva bidrog till en tuff period för postbönderna, de utsattes för lokalmaktens godtycke och man nonchalerade de friheter de haft. Samtidigt som detta skedde ökade också brevvolymerna vilket ledde till skärpta krav på befordringstider. Man bytte under denna tid också ut rockarna de bar mot blå sådana, rockar som levde vidare under 1700-talet. Man klarade sig undan en rånförsök ganska bra fram till dess att värdetransporter blev vanligare, då fick postiljonerna som viktigaste uppgift att försvara den värdefulla posten mot de rånare som dök upp. Tack vare detta började man med att utrusta de postryttare som transporterade utlandposten, dessa fick både pistol och sabel som försvarsmedel.

En slopad reform

Karl XII  beslutade 1718 om en postreform, denna innebar att postverksamheten skulle slås samman med gästgiverierna vilka gavs som förslag i en roll som postgård. Man delade upp postbefordran i sex olika tjänster och varje posttjänst skulle få en egen posthornsmelodi, dessa planer lades dock ner när kungen dog. Posten arbetade istället vidare efter den grund som lades på 1600-talet, men i mitten av 1700-talet försökte man driva fram ett krav om höjda postlöner. Detta skedde förgäves och ledde istället till ett avskaffande av hela organisationen med postbönder år 1860.

Nya brevbärare

Istället fanns det i städer och mer tättbefolkade samhällen privatägda postföretag, men lokalposten låg fortfarande inom de offentligas ram så staten betalade brevbärarna en viss ersättning för varje brev de bar ut. I samband med införskaffandet av ett frimärke för lokalpost anställdes brevbärare som skulle dela ut stadsbreven, ibland fick de göra detta flera gånger om dagen. Lokalbrevbäringen hos posten blev allmän i flera städer under 1860-talet och ett decennium senare övertog Posten även kronobrevbäringen, denna hade funnits sedan 1636 som ett komplement till postdistributionen vilken inte alltid räckte till för en jämt och regelbunden kontakt mellan centralmakten och andra landsändar.