Sveriges posthistoria – del 1

Idag har vi fler än ett alternativ när vi ska skicka något, vanliga brev går fortfarande med den gamla hederliga posten medan vi får posten i brevlådan från både PostNord och Bring nu för tiden. Större leveranser kan ske med än fler företag och hela alltet känns lite som en djungel ibland, man står i valet och kvalet varje gång man ska få iväg något över landet. Men det har inte alltid varit på detta sätt, en gång i tiden fanns det inte många valmöjligheter alls för att skicka ett brev.

En ny organisation

Under 1600-talet utfärdades Förordningen om postbådhen, det svenska postverkets stiftelseurkund, men redan två dagar innan detta påbörjade man rekryteringen av postbönder och postbondedrängar. Sveriges landshövdingar fick den 19:e februari 1636 order om att finna dugliga män vilka skulle bo längs de allmänna vägarna, helst män som kunde läsa. Dessa män skulle nu då bli postbönder och ingå i Postens nya organisation. Rikskansler Axel Oxenstierna tog initiativet till och såg till att drottning Kristinas förmyndarregering utfärdade förordningen, i vilken det slås fast att posten från och med då skulle vidarebefordras till rätt adress av postbönderna. Dessa skulle få två stycken postdrängar till sin hjälp och om dessa två skulle få förhinder för leveransen var det upp till postbonden själv att rycka in och se till så leveransen blev av, sköttes inte detta utfärdades ett en månad långt fängelsestraff.

Flera stationer

Då leveranssträckan kunde vara lång upprättade man en storts stafettsystem vilket innebar att gårdarna blev som stationer längs sträckan och postdrängarna tog med sig posten till närmsta gård, blåste i ett horn när han närmade sig för att göra nästa dräng beredd på sin tur att springa nästa sträcka med posten. När postdrängen lämnat av sin väska fick han, om det fanns, post i retur vilken han skulle ta med sig åt andra hållet. Det var inte helt ovanligt att drängarna, istället för att gå hela vägen, möttes upp halvvägs och där skiftade väskor med varandra.

Med horn och kronor

När Posten grundades 1636 fanns det önskemål om hur utrustningen hos postbondedrängarna skulle se ut, vad som skulle känneteckna dem. Det posthorn de använde för att varse nästa dräng om sin ankomst var en av dessa saker tillsammans med de tre kronor som var broderade på tjänsterocken de bar, all utrustning var självklart bekostad av staten och inte postdrängarna själva. Men i förordningen fanns också föreskrifter om att postbondedrängen skulle vara beväpnad, om så bara med ett enkelt spjut, för att kunna skydda både sig själv och breven mot ett eventuellt överfall. Tyngre beväpning kom dock inte på fråga eftersom dessa drängar aldrig fick ta hand om leveranser av den viktiga militära posten, dessa tog armén själva hand om. Eskorten som behövdes för att leverera denna hemliga information hade blivit för dyr att bekosta om den skulle behöva finnas tillgänglig för de vanliga postbönderna och var därför bättre om militären själva skötte detta. Det hade förmodligen känts en gnutta skrämmande för en vanlig postbonde att leverera post med det hot för överfall som var betydligt större när det gäller militärhemligheter.